Tungt och nödvändigt #barnensadvokat @BRISpress

Detta har hänt. Inte idag. Kanske inte ens på den skola jag jobbar nu. Men jag har varit med om detta i min lärarkarriär. Det är tungt. Det är nödvändigt. Det är viktigt. Jag måste alltid stå på barnets sida. Dessutom är jag tjänsteman och har skyldighet enligt lag att genast anmäla till socialtjänsten om jag har misstanke om att ett barn far illa (socialtjänstlagen 14 kap 1§). Även allmänheten rekommenderas att anmäla om de har kännedom om att ett barn far illa. I lagen står det att var och en som får kännedom om eller misstänker att ett barn far illa bör anmäla detta till socialnämnden (14 kap. 1 c § SoL).

girl-101690_1280

 

I Broschyren ”Till dig som är skyldig att anmäla…”   http://www.socialstyrelsen.se/Lists/Artikelkatalog/Attachments/19471/2014-6-20.pdf kan du läsa om du är osäker eller inte vet hur detta går till. En tumregel är att om du har minsta misstanke är det socialtjänstens sak att utreda, jag som arbetar i skolan ska bara anmäla och berätta det jag vet. Just det, bara berätta det jag vet. Inte det jag antar, det jag tror, det jag har kommit fram till. Svårt att avgöra vad som är vad och att uttrycka sig på ett sätt som inte innehåller värderingar och tyckanden. Poliser får utbildning i att skriva rapporter på detta sätt. Det hade varit till stor hjälp även för oss lärare. Anmälan är dock bara första steget i en lång process. Vad jag inte var beredd på var alla känslor som dök upp i mig när jag gjort min första anmälan. Tvivel, känslan av att förråda ett förtroende, osäkerhet på vad som ska hända, rädsla för att ha satt barnet i lojalitetskonflikt. Inget barn vill tala illa om sina föräldrar. Alla föräldrar gör sitt bästa. Det är sanningar som jag tror på. Men tyvärr vet jag också att alla föräldrar inte har möjlighet eller kapacitet att ge det barnen behöver av skydd, omsorg eller trygghet. När det gäller sexuella övergrepp, våld i hemmet (kan vara mellan de vuxna, men också mellan syskon eller mellan förälder och barn) och missbruk är det oftast enkelt att övertala sig själv och inse att jag gjort rätt som anmält och gett andra vuxna chansen att hjälpa barnet. Men alla andra saker som är oro? Att barnet inte får rutiner för mat och sömn i hemmet? Sånt som ger dålig måluppfyllelse. Att barnet inte får hjälp med grundläggande hygien och rätt kläder? Att jag som vuxen misstänker att någon i hemmet har en allvarlig psykisk sjukdom? Här är det så skönt att veta att jag bara ska berätta om min oro – och sedan får proffsen ta över. Jag finns kvar i skolan som en trygg vuxen som står på barnets sida. Varje dag. Alltid.

Du kan alltid rådfråga socialtjänsten i din kommun. Så länge du inte namnger barnet är det inte en anmälan.

Nyttiga länkar i arbetet med utsatta barn

http://www.bris.se/

http://www.socialstyrelsen.se/barnochfamilj/barnsomfarilla/anmalanarbarnfarilla

http://www.1177.se/Skane/Tema/Barn-och-foraldrar/Familjeliv-och-relationer/Forandrad-livssituation/Nar-ett-barn-far-illa/?ar=True

 

Märkta på:

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *


%d bloggare gillar detta: