Förändrad morgonsamling

Jag hittade en bok som jag fick när jag var nio år i källaren. Det är en diktbok som heter Gräset skrattar av Britt G Hallqvist. Jag blev genast påmind om hur mycket jag tyckte om dikter i den åldern, jag både skrev och läste dikter. Eftersom mina elever är nio år är det roligt att visa dem något som jag själv läste när jag var lika gammal och en idé väcktes till liv att starta morgonsamlingen med en dikt. Första kapitlet i boken handlar om ord och det kändes passande även utifrån det faktum att ”Detektiven” var i fokus under veckan.

Den första dikten jag läste handlade om ”Lillan” som smakade på olika ord. Mina elever skrattade gott, jag blev positivt överraskad hur fängslade de blev av en kort dikt.

Den andra dikten jag läste var:

ORDBESTÄMMAREN
av Britt G. Hallquist

Varför heter stol
just stol?
Varför säger man kniven om kniven
och hur kan man veta att byltet är ett bylte?

Vem har bestämt alla orden från början?
Vem var Ordbestämmare i Sverige?
Vem satt och pekade och sa:
”Pinne, sten, gräs”?

Kanske sakerna inte alls heter så
i själva verket.
Kanske de är ledsna för att de inte kan tala och säga:
”Ni ska inte tro på Ordbestämmaren.
Vi heter något vackrare i själva verket”.

När jag läst den här färdigt så kom jag själv att tänka på Pippi Långstrump, när hon försöker komma på vad ”Spunk” är för något. Jag ställde därför frågan om det var någon som kom att tänka på något särskilt när de hörde dikten.  Pippi kom upp, men framförallt uppstod ett samtal som var så fantastiskt att få vara en del av! Jag vet att jag tidigare skrivit om hur något litet kan växa till något stort i en barngrupp, kloka tankar som växlas mellan barnen och vilken glädje det är att få vara en del av det. Den där stunden när jag som lärare mest sitter och bara lyssnar på det magiska samtal som pågår.

”Det där har jag tänkt på jättemånga gånger! Vem har bestämt vad saker ska heta?”

”Vad är fula ord egentligen?”

”Precis, det är ju inte direkt så att man ser orden. De är liksom genomskinliga, hur kan de vara fula då?”

”Och varför är fula ord dåliga, vem bestämde det?”

”Det är inte lika fult att säga dåliga ord på engelska som på svenska.”

”Man fattar liksom inte riktigt vad man säger då så det känns inte så farligt.”

”Kan man inte bara säga att ordet inte är fult längre då, så går det att använda utan att det är dåligt?”

”Så är det ju, ord som var fula innan är inte så fula längre. Som hundan också.”

”Sen finns det ord som betyder flera saker också. Och en del heter samma sak som ett ord.”

Jag kunde inte ana! Jag är så glad att jag hittade min gamla diktbok och så lärorikt det är för mig att inse att genom att införa något litet fängslande moment så väcks så utvecklande tankar till liv och ett flöde av kommunikation och resonemang kan äga rum.

Och vem är Ordbestämmaren?

/Frida

Märkta på:,

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *


%d bloggare gillar detta: